Saltvatten
En stund i svaghet
och i salt
rispar den mina kinder
jag har tappat räkningen
på ord jag skrivit
till dig
om dig
i en ensam säng
med en huvudkudde
gjord för två
och jag försöker ta plats
men i misslycka finns det över
mönstren som bilder en slags blomma
jag sover på en sida
du på den andra
kudden har tappat mening
och jag sover inte lika gott
eller inte alls för känslan av svaghet
har etsat sig in i min ryggrad
och nu kittlar den mitt hjärta
på ett obehagligt sätt
när salt kliar mina kinder
min haka
min hals
ord jag skrivit
har tappats bort
sakta men säkert
och jag vet inte längre
hur jag sak svara på din frågor
istället är min kudde salt
efter tankar
om dig
till dig
Saknar du mig
Just nu saknar jag dig. Jag kan varken sova eller tänka klart när jag är vaken. Tröjan som jag lånade dagen du åkte, luktar inte länger som dig och jag kan inte längre föreställa mig dina hjärtslag mot mina skulderblad. Du är på andra sidan av den här planeten och jag minns inte dina sista ord. Sa du att du kommer saknar mig? Saknar du mig?
Jag försöker låta bli, låta bli att känna allt för mycket medan du är borta. Men varje sekund, i varenda tanke speglas allt tillbaka till ett minne av ditt ansikte. Ett minne av värmen mellan våra celler. Av våra kroppar. Din, tätt emot min. Den hettan, det ljuset, det hjärtslagen, det saknar jag.
Men jag prövar att hålla tempot, så att jag på ett eller annat sätt slipper undre… Just nu, saknar du mig?
Men jag prövar att hålla tempot, så att jag på ett eller annat sätt slipper undre… Just nu, saknar du mig?
Halvethetssinne
Månen är halv i kväll
det är så jag känner mig just nu
halv
jag tänker
kanske har du samma måne hos dig?
har du lagt märke till dess halvhet?
Om jag var en måne
så skulle jag aldrig frysa
för månen lyses upp av solen
och varje natt
skulle jag lysa av min fullhet
och det skulle inte spela någon roll
hur långt borta du var
du skulle se mig ändå
Du skulle till och med se mig, mitt på dagen
jag skulle vara
en liten spegelbild
utav solskenet på din världskarta
jag må vara aningen blå
reflekterad av alla hav
kanske lite, lite suddig
jag är ju så långt borta
men det spelar ingen roll
du ser mig ändå
du snurrar kring din egen axel
njuter av yran
och sjunger glädjesång
med dem som är lika dig
det är natt
och jag lyser upp din väg
gatan är fri från gatlyktor
det spelar visserligen ingen roll
du ser ju mig ändå
I natt är annorlunda
i natt är jag halv
solen lyser inte på hela mig
från jorden saknar jag en del
det är sant
jag är inte full i natt
Saknad av ljus och vibrationer
det är det som spelar roll
när vi andas
snälla se mig
se mig ändå
Nu är det nog, jag har fått nog.
Det jag kallar utkast med blev till mer 260411
Jag önskar jag kunde skjuta molnen.
Veta att jag är din.
Leta efter ordet att uttrycka.
De små som varken går att punkta,minska eller stycka.
De är stora och och kan göra ont
Kanske har jag fel
Regndroppar faller som aldrig förr.
Tårar rinner vid hjärtats dörr.
Lika barn leka bäst. Att falla är en dygd.
Mistakes are filling your chest.
Aldrig mer ska känslan finna den sorg den har att påminna.
Lite gör en så glad. Utan att sluta andas.
Hitta de dålda leendet, riv min fasad.
Känna själen dela med sig. Without the words you have to speak.
Svik inte din tystnad, låt den bära dig.
jag lever
tänk om jag hade vart någon annan
någon som inte visste hur
någon som var osäker på sig själv
för det är inte jag
tänk om du hade slitet ut själen
på någon annan
någon som inte var jag
Jag e så glad att jag leverEn sommar förändrar oss och nu finns vi inte längre
Igår skulle jag förklara vem du var
men i slutändan satt jag kvar på min plats
vad du hade för intressen
hårfärg
och övriga fina faktorer som gör dig till den du är
Allting var väldigt enkelt
jag känner ju dig utan och innan
svårigheter uppstod dock när jag fick frågan
hur känner ni varandra?
Genom åren har vi ändå utstått det mesta
Genom åren har vi ändå utstått det mesta
familj, killar, tjejer, sport, musik, övernattning och en väldans massa mc donalds.
så när jag väl satt där och skulle förklara
vem du är till och för mig
så i den stunden så var det den tuffaste frågan
av dem alla
Jag ville slänga ur mig hårda ord om hur mycket det störde mig
att du fanns i min mobil, kontakt, meddelanden, videos och bilder
Jag ville berätta hur jag hade raderat dig
från min dator, kontaktlistan, tröjan som du lånade och från ramen i mitt fönster.
och jag ville berätta hur jag tagit av mig ringen
lagt den i en liten trälåda och gömt den bakom min garderob
jag ville vräka ur mig alla sorters problem
jag ville vräka ur mig alla sorters problem
och alla mysiga stunder vi haft
Jag ville helst av allt berätta om hur vi kommit hit där vi är idag
helst av allt ville jag klaga lite på hur en sommar hade förändrat oss
dig.
känslor som fanns inuti mig som inte kom ut
här hade jag chansen
jag ville berätta för denna främling hur mycket
en sommar hade fått mig att hata ditt leende.
men i slutändan satt jag kvar på min plats
tittade denna främling i ögonen
jag väntade ganska länge under tystnad
väntade på att mina ord om sorglig och bortglömd vänskap
men istället sa jag bara
Det är min allra bästa vän
Vi borde varit mer. Vi. Vi. Vi.
Vi borde vara lite mer
av allt det där som är så bra
vi borde haft de där fina delarna av personligheter
som alla önskar att dem hade
vi borde bytt namn när vi var 20 år
för det är då vi blir människor
på en rund boll i ett hav av väte och helium
och vi är vi. vi. vi.
vi passar inte in i varandra
inte i något som är sådär bra
Vi står i hallen och väntar på att förstå
vart vi ska vrida våra nakna fötter
vi vill säga nya saker och hoppas att någon lyssnar
vi finns inte kvar vid 20 år och dem kallar oss fortfarande samma sak
Vi vill mötas någonstans på mitten
vi vill hitta ut från något som är bekant
har ingen aning vad som väntar oss
utanför dörren finns det där vi kallar okänt
och varje gång vi tar steget utnaför
faller vi. vi. vi.
Det känns lite lite ensamt och vi önskar
vi önskar vi hade något gemensamt
så att vi skulle vara mindre själva
du undrar ibland vad jag tänker på
jag talar sällan om det men inuti kretsar massa små ord
med alla samma bokstäver
vi. vi. vi.
Så vi kan väl lyfta
och bara fösvinna från en plats,
jag tror är någon annans
för den här är inte vår och på marken står det inte vi
så vi vågar inte sätta fötterna på plats
men vi ser allt och vi hör på varandras steg
vi hör en naken asfalt sätta stopp
stopp för vår verklighet där det finns något
vi kallar vi. vi. vi.
men vi blev aldrig sådär bra som vi önskade
och vi hittade aldrig den där tidpunkten
då vi kunde byta namn och vara ny i världen
och vi sparkar fortfarande sönder brevlådor
kastar fortfarande skräp på gatan
och du o jag. vi. vi. vi.
vi borde varit lite mer
Jag dog hundra gånger
Jag har en slags abstinens
efter dina funktioner
efter dina tankar
efter dina celler
och nu
har jag dött hundra gånger
gång, på gång, på gång
Jag vet att du inte kommer tillbaka
och det gör att det
stinger lite grand i varje sammandragning
i mitt inre
Men jag pumpar
jag är vibrationer ändå
och jag fortsätter att vänta
och försöker desperat silla mitt begär
av dina celler mot mina
av dina tankar i mitt huvud
av dina funktioner som sätter mig i liv
var hundrade gång
efter dina funktioner
efter dina tankar
efter dina celler
och nu
har jag dött hundra gånger
gång, på gång, på gång
Jag vet att du inte kommer tillbaka
och det gör att det
stinger lite grand i varje sammandragning
i mitt inre
Men jag pumpar
jag är vibrationer ändå
och jag fortsätter att vänta
och försöker desperat silla mitt begär
av dina celler mot mina
av dina tankar i mitt huvud
av dina funktioner som sätter mig i liv
var hundrade gång
jag dör
Du har trampat på min skugga
Du ser så dum ut
när du står utanför mitt hus
och väntar på att få en glimt av mina fotsteg
du har sådana där slingor av ditt blonda hår
som piskar dig i ansiktet och du vet att
om det varit som förr
hade jag strukit mina fingrar längs din kind
och låtit de fina linjerna i ditt ansikte
skina lite lätt under regnet
Men så tänkte jag på allt som vi har blivit
Men så tänkte jag på allt som vi har blivit
och jag plågar mina celler för att se tillbaka
på all tid vi har kastat på varandra
och det är nu som det kanske är ett stup
ett slut som lite oväntat drog ett molntäcke
över våra kroppar.
För du har glömt löftena du gav mig
För du har glömt löftena du gav mig
och de fina skorna vi båda bar
Du har förträngt mina konturer och
du har trampat på min skugga
och tiden innan oss var svart, precis så som
den blöta asfalten du nu står på
för vi brukade färga den, men det har du glömt
Du glömt bort hur våra händer är ett
du har slutat drömma om äventyr vi gjorde
och du råkade elda upp vår flagga
för du har glömt hur mycket du brukade tycka om den
men nu ser du bara dum ut
dränkt i sommarregn och gråmålat mörker
och det jag har glömt är din själ tillsammans med min
Låt mig få elda dina skosnören
Jag tänker mig dig i ett par svarta converse
dyngsura av kvällens skyfall
jag hatar dem
du har svart jeans och en blå tröja
trekvartsärm och knappar
du har ett par grå skosnören
dem är fula
jag hatar dem
och jag vill tvätta dem i 60 grader
så att all smuts och lera kan försvinna
jag hatar det mer att jag mot all förmodan tänker dig så
jag hatar det mer att jag mot all förmodan tänker dig så
i blöta skor, svarta jeans, samma blå tröja som du haft i 3 år
med grå skosnören
jag hatar att du ibland får mig att le
och jag hatar att du ibland vänder dig om när du ser mig
jag hatar att du inte kan säga hej när dina vänner är med
och jag hatar att ditt ex vill bli vän med mig
det värsta jag vet med dig är att du enda inte låter mig gå
för du vet hur mycket jag hatar dig
och jag hatar att du inte hatar mig alls lika mycket osm jag hatar dig
men mest av allt
hatar jag dig ännu mer för att jag inte hatar dig
inte ens lite granna
och kanske inte ens alls
Jag hatar att jag skriver om dig över huvud taget
låt mig elda dina fucking skosnören
Så snälla. Inte riktigt riktigt än.
ge inte upp nu
för någonstans
var inte rädd för att lyckas
för någonstans
är tiden rätt
och jag tror
att det är så att det är
nu
nu
Vi ska gå tills våra fötter gråter
vi har krossat varandra
för hade vi inte delat upp våra
och vi talar inte längre samma språk
och det kanske är bäst så
för dig och mig
att vi bara knyter våra skor
och går
du vet att det vi har är något
du vet att det vi har är något
vi vill lägga ett finger på
något vi vill värdesätta
och lägga i ett skåp
med vita glasdörrar
men skåpet är fullt
men skåpet är fullt
proppat av vår medvetenhet
och minnen vi har målat
av varandra
så att vi en dag kan öppna det
och leva i det där förgångna
en liten stund igen
en liten stund igen
i några få sekunder
vi lever för det där med att spara
vi lever för det där med att spara
att lägga allt i ett vitt träskåp
med glasdörrar
men det enda vi gör är att titta lite
le åt våra stunder som vi nu gömt där bakom
gå ut i hallen
knyta våra skor
och gå
för hade vi inte delat upp våra
små tankar i
miljontals små bitar
och stoppa dem bakom glas
som vi nu har gjort
så kanske vi inte hade stått här
och vi hade kanske inte behövt gå
gå tills våra fötter gråter
Existensen av din själ är förtrollad i mina ögonblick
Vi står uppe på taken
och vinden blåser sådär fritt som du älskar
du vet när det kittlar i mina skrattgropar
jag vet att du vill krama min hand
du sträcker dig efter mig
så dum jag är som tror att det är mina fingrar du vill hålla
drar undan min hand
och sträcker mina armar upp i luften
så dumt
kastar en havsblå blick över axeln
betraktar din figur på avstånd
för det är då den ter sig bäst i min spegel
jag ser hela din avbild
jag vill sova i den här stunden
i din närhet där du finns bredvid mig
vi går hjärta till hjärta
men just nu pumpas våra blodkärl i samma hastighet
du får det att rusa i mig
pulsera i mina fingertoppar
din närhet jämte min
och din existens är ett under
en drog för mina sinnen
och den här stunden förtrollas
av din beröring
dina läppar mot min hals
du kanske borde få mig att inse
det här är på riktigt
för just nu
vill jag sträcka mig efter din hand
och knyta mina fingrar i hårda knutor runt dina
så att vi kan sitta fast så här för evigt
uppe på ett tak, där vinden blåser i våra skrattgropar
så himla dumt
Hel men kanske ändå lite för halv för att vara komplett
det finns negativa saker med att vara omtyckt
dels för att det oftast är lite halvhjärtat
hon går och väntar på att få visa att hon
existerar
men inte fan händer något ändå
hon vill kunna älska någon
som älskar tillbaka
utan att det är meningslöst
för det är det oftast
hon önskar att någon kysste hennes läppar tillbaka
när hon letade efter dem
och menade det
för kyssar är det finaste som finns
så länge dem
existerar
hon vill förvänta sig att få en hand runt midjan
som kramar sådär mysigt
och den besittande av handen
ska stryka undan håret längs hennes hud
och pussa henne i nacken
hon önskar att hon kunde få vrida på huvudet flera varv
för att tillslut hitta ögonen som tittar på henne
för att hon
existerar
hon är trött på att vara "den andra"
den som bara får halvälskande kyssar när ingen ser
den som får känna halvtrevande fingrar längs med kroppen
den som inte bara lite halvhjärtade blickar
den som egentligen, bara lite halvdant,
existerar
